Snart sprids igen dynga på våra åkrar och en alltför stor del av fosforn rinner tyvärr ut i våra vattendrag. En stor orsak till detta är att vårt moderna jordbruk är så specialiserat, att djurgårdar och odlingsmarker inte mera är jämt utspridda i hela landet. Därför samlas en alltför stor mängd av dyngan på vissa geografiskt begränsade områden. Det är ju helt galet att man köper konstgödsel till en del åkrar samtidigt som det sprids för mycket dynga på andra åkrar.

Det är speciellt i Egentliga-Finland, Satakunda och Österbotten där det sprids mera dynga på djurgårdarnas åkrar än vad växterna enligt forskningen behöver. Om man verkligen skulle bry sig om att minimera fosforutsläppen i t ex vårt Skärgårdshav, så skulle man snabbt dra ner på mängden dynga som får spridas på våra åkrar här vid kusten. Enligt Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi (MTT) skulle nästan hälften av vår åkerareal inte alls behöva någon extra gödsling med fosfor. Det finns alltså klara vetenskapliga bevis för att vi kunde klara oss med en mindre mängd fosfor än vad vi nu lägger ut på våra åkrar. Då vi samtidigt vet vad fosforn orsakar i vårt älskade hav, så kan jag bara inte förstå hur vi fortsättningsvis vill kacka i eget bo.

Orsaken till detta kan inte vara, att vi inte skulle ha något alternativ. För det stämmer inte. Den förnyade avfallslagstiftningen borde styra avfallet rationellt till återanvändning och energiproduktion. Mål nummer ett är så klart att överhuvudtaget minimera mängden avfall.

Då det gäller bioavfall, som t ex dynga eller avloppsslam från vattenreningsverken, så skulle hantering i en biogasanläggning vara det klart bästa alternativet. För att dessa anläggningar hållbart skall kunna vara verksamma i vårt land, så krävs det att vår lagstiftning följer med i den utveckling som skett. Nya teknologier och nya slutprodukter uppstår som en följd av produktutvecklingen i Finland. Riskerna bör identifieras och de nya produkterna bör testas noggrant, men framförallt bör man våga förnya våra system som en följd av de nya forskningsresultaten.

Av den dynga, som nu sprids ut direkt på kustens åkrar, skulle vi kunna göra biogas och organisk gödsel. Samma sak gäller det avloppsslam från våra vattenreningsverk, som nu grävs ner vid olika vägrenar då man inte hittat på något bättre användning för det.

Våra högsta politiska beslutsfattare har nog föreslagit produktion av energi och gödsel som lösning på problemet med hönsdyngan i Ryssland. Men samma lösning borde också vara självklar här hemma. Det är finländska tekniska lösningar vi nu erbjuder ryssarna och vi har en stor exportpotential i denna kunskap. För att vara trovärdiga på exportmarknaden borde vi snabbt bygga ut vårt biogasnätverk här hemma. Vi har mycket att vinna; inhemska arbetsplatser utspridda på landsbygden, inhemsk förnyelsebar energi och inhemsk organisk gödsel. Vad väntar vi på?

Todella moni nuori on koko alkuvuoden tuskaillut etsiessään kesätyöpaikkaa. Työkokemus on se mitä kesätyöpaikalla etenkin haetaan, mutta tuntuuhan se rahallinen korvauskin ihan hyvältä. Olisiko tärkeintä kuitenkin kokea, että juuri minua tarvitaan tässä yhteiskunnassa?

Aika moni nuori oppii viimeistään tässä vaiheessa, kuinka tärkeitä oikeat suhteet ovat: moni palkkaa mieluummin luotettavaksi koetun tutun kuin aivan tuntemattoman suuruuden.

Tiedän itse kokemuksesta kuinka haavoittuvaksi työnhakija työmarkkinoilla itsensä kokee. Nuorena se on verrattavissa ensimmäisiin hapuileviin askeliin ihmissuhdemarkkinoilla ja vähän kokeneempana tuntee taas itsensä vastaeronneeksi samoilla markkinoilla. Sama kysymys on päällimmäisenä: Kelpaanko minä? 

Työssäni yhteiskuntavastuuasiantuntijana olen monesti huomannut, etteivät yritykset automaattisesti ajattele kantavansa sosiaalista vastuutaan palkatessaan nuoren kesätöihin tai vaikkapa oppisopimusajaksi. Tällaisen tärkeän mahdollisuuden antaminen ihmiselle voi olla juuri se pieni teko, joka auttaa häntä tunnistamaan paikkansa maailmassa ja kasvattamaan itsetuntoaan. Ilman tätä alkua sama henkilö voisi vähitellen valua marginaaliin eikä koskaan pääsisi näyttämään, mihin hänellä olisi potentiaalia. Silloin energia ehkä jopa käytetään yhteiskuntaamme vahingoittaviin tekoihin.

Etelä-Euroopassa nuorten massasyrjäytyminen on aivan erilainen uhka kun meillä täällä. Mutta joka ikinen yksilö, joka saa mahdollisuuden tutustua työelämään oikeasti, on yhtä arvokas saavutus. Kun meillä on kohta pula työntekijöistä monen ahkeran suomalaisen siirtyessä hyvin ansaituille eläkepäivilleen, niin on todella tärkeää, että tulevat työntekijät eivät ole ehtineet passivoitumaan työtilaisuuttaan odotellessaan.

Oppisopimus on hyvä tapa antaa nuorillemme ammattitaito. Eräs este tähän on ollut työnantajien nihkeys ottaa vastuu tarvittavasta ohjauksesta etenkin jos oppipoika tai -tyttö on ollut hyvin nuori. Nyt työnantajan saama korvaus korotetaan 800 euroon kuukaudelta ensimmäisenä vuonna, 500 euroon kuukaudelta toisena vuotena ja 300 euroon kuukaudelta kolmantena vuotena. Nämä korotukset astuvat voimaan vain niiden opiskelijoiden osalta, jotka kuuluvat nuorisotakuun piiriin. Muiden osalta työnantaja saa edelleen keskimäärin 100 euroa kuukaudelta. Tavoite on, että juuri peruskoulunsa lopettaneet nuoret helpommin löytäisivät itselleen oppisopimuspaikan ja huomaisivat kuinka heitä todellakin tarvitaan yhteiskunnassamme.

På mitt livs första turistresa, som 7-åring på Rhodos, såg jag en finsk tant lyfta på sin kjol åt en ung grek och vifta med några sedlar framför hans ansikte. Det kändes pinsamt.

Som 20-åring skrev jag en kolumn om hur obehagligt det kändes att se den finska sexturisten försöka köpa vilken rysk kvinna som helst för några tior (mark på den tiden) i St. Petersburg. Efter den kolumnen har jag med jämna mellanrum fått ilskan anonyma brev av någon. I det första brevet stod det, att jag alldeles tydligt är en kvinna, som inte själv har någon framgång alls med män, och därför moraliserar över andras beteende.

Kanske skribenten hade rätt, för då jag några år senare besökte St. Petersburg på nytt tillsammans med riksdagens miljöutskott, så såg jag några mycket unga söta flickor dansa på gatan och jag gick glatt med och dansade med dem. Efter en stund stod jag där ensam kvar då de alla plockats upp i olika bilar. Då kröp igen den där obehagliga känslan fram. Flickorna var så unga och försvarslösa i den här världen, där de stora ekonomiska skillnaderna gör att några tycker sig ha rätt att utnyttja andras fattigdom.

Det tog några år förrän denna obehagliga verklighet igen kom så nära, att jag inte kunde stänga ögonen för den. Det var på ett internationellt seminarium om fattigdom, där en östeuropeisk journalist tröttnade på våra verklighetsfrämmande diskussioner. Hon steg upp och berättade att hennes lön som journalist inte räckte till efter att hon skilt sig. Därför hade hon inte hittat någon annan utväg, än att sälja sig ibland för att få mat åt sina barn.

Under åren i riksdagen följde jag sexturismen i fotspåren till olika länder i Afrika, Syd-Amerika och Asien. Överallt upprepades den samma situationen; fattigdom, hjälplöshet, rädsla, sjukdomar och förakt.  Min ställning som riksdagsledamot var avgörande för att överhuvudtaget få fram dessa samhällets utstötta individers rättigheter.

Från dessa resor är det så många ögon jag aldrig kan glömma.  Speciellt ser jag framför mig en 14-årig AIDS-sjuk etiopisk flicka, som bodde i en hundkoja. Hennes familj hade inte råd med alla sina barn och de hade lämnat kvar henne som 12-åring på vägen då de reste vidare. Hennes enda sätt att överleva var att följa med olika lastbilschaufförer som gav henne mat, som lön för sex. Det tog inte länge förrän hon fått HIV.  Då jag såg henne lyste hennes ögon av tacksamhet, då en frivillig hjälparbetare tvättade hennes hår.

Nu på sportlovet besökte jag Thailand som turist, och inte som påverkare. Det var en helt annan sida av landet jag såg nu än senast. Jag kände mig inte som den rika turisten som utnyttjar stackars fattiga människor utan snarare blev vi ibland lurade.

Från vårt hotell såg vi utöver ett golf plan och den synen som närmast nu påminde om den vita rika mannens själviskhet var de små thailändska kvinnorna som drog de vita rika männens tunga golfbagar medan männen raskt gick från hål till hål.

Olemme liikuntalautakunnan kanssa ehtineet pitämään kaksi kokousta sen jälkeen kun uusi lautakunta valittiin. Liikuntalautakunnan puheenjohtajuus innostaa minua kovasti ja koko lautakunnalle vaikuttaa turkulaisten liikkuminen olevan sydämen asia.

Toisessa kokouksessamme teimme yhdessä tässä alla olevan aloitteen ja muutakin yhteistä toimintaa on varmasti odotettavissa.

Työttömille kohdistuneet liikunta-alennukset poistettiin vuoden 2012 lopulla. Eräänä syynä oli ilmitulleet laajat väärinkäytökset. Sen jälkeen on käynyt Turun Seudun Työttömille TST ry:ssä selväksi, että alennuksella on ollut suuri merkitys työttömien liikunnan volyymin suhteen. Yhdistyksen ja liikuntalautakunnan saamat runsaat yhteydenotot ovat todistaneet, että liikuntamaksujen alennuksilla on huomattava merkitys pienituloisille, etenkin työttömille. Alennusten poistaminen kaikilta on koettu kollektiivisena rangaistuksena.

Alennukset yllyttävät liikkumiseen. Liikunta luo jaksamista työttömän arjesta ja byrokratian viidakosta selviämiseen.  Sen lisäksi, että fyysinen kunto kohenee, myös sosiaalinen kanssakäyminen lisääntyy, mikä taas estää työttömien syrjäytymistä.  Itsetunnon kohoaminen ja mielialan parantuminen näkyvät osaltaan myös sosiaali- ja terveydenhuollon palvelujen tarpeen vähenemisenä.

Kun nyt suunnitellaan jotakin toista tapaa aktivoida Turun työttömiä, niin  TST ry ehdottaa, että alennuskortti myönnetään kolmeksi kuukaudeksi kerrallaan. Kortin saisi kuukauden vanhaa maksuilmoitusta tai TE- toimiston työttömyystodistusta näyttämällä. Lisäksi kortin lunastaja allekirjoittaa vakuutuksen, ettei osallistu sen väärinkäyttöön, eikä salli muiden käyttää henkilökohtaista korttiaan.

TST ry on valmis ottamaan korttien välittämisen tehtäväkseen. Korttien myynti tapahtuisi yhdistyksen toimintakeskuksessa (Kanslerintie 19). Tuloutus kaupungille olisi kerran kuussa. Yhdistys välittäisi kortteja kaikille työttömille, riippumatta siitä, olisiko työtön yhdistyksen jäsen vai ei.

Yhteistyö kaupungin ja TST ry:n kanssa olisi osa tehtävien ja palvelujen levittämistä kolmannelle sektorille. Turku on jo tehnyt sitä ja tekee vielä lisää esim. kuntakokeilun johdosta tai Eviva-hankkeen yhteydessä.

TST ry itse tulee tarjoamaan lisäliikuntamahdollisuuksia työttömille tilojensa kunnostamisen jälkeen. Myös se osaltaan vahvistaa ja edistää tavoitteita työttömien hyvinvoinnin suhteen. Korttien välittämien sopii erinomaisesti tähän kokonaisuuteen.

Me allekirjoittaneet esitämme, että tämä ehdotus otetaan mukaan suunnitteluun kun mahdollisemman nopeasti etsitään uutta tapaa aktivoida Turun työttömiä.

Turussa 12.3.2013

Koko lautakunta allekirjoitti tämän yhdessä.

När min sista riksdagsperiod började närma sitt slut, så sökte jag aktivt arbete i över ett halvt års tid. Då kom jag att tänka på, att en arbetssökandes känslor säkert påminner ganska mycket om en nyskilds, som söker efter en ny partner.

Nu i mitt nya arbete som samhällsansvarsexpert märker jag hur flera företag inte tänkt på hur viktigt socialt ansvar de tar, då de ger en ung människa möjlighet till sommarjobb, praktik eller någon annan slags början på sin arbetskarriär.  Vi behöver alla känna att vi behövs och speciellt de första trevande stegen i arbetslivet kan vara av mycket stor betydelse. Om en känsla av utanförskap och otillräcklighet börjar ta över i den unga människans sinne, så kan det gå så illa att vårt samhälle helt och hållet missar den arbetsinsats som kunde ha fåtts. Istället kan individens energi riktas på direkt negativa saker, som enbart kostar vårt samhälle men inte för något gott med sig.

På det personliga planet är det mycket tragiskt om självkänslan utsätts för långvariga motgångar. Då det känns hopplöst att hitta sin plats i arbetslivet blir man lätt helt apatisk och orkar inte ens försöka utveckla sig själv. Samma person skulle med rätt uppmuntran och verkliga möjligheter att ta ansvar kunna utvecklas till en skicklig och stolt yrkesman.

Här i Finland är situationen ändå en helt annan än i Syd-Europa där ungdomsarbetslösheten redan är så skrämmande stor, att jag oroar mig för samhällsfreden i flera länder. Vår värld krymper hela tiden och oroligheter sprider sig snabbt från land till land. Det är alltså i vårt allas intresse att ungdomarna i alla länder hittar sin plats och inte marginaliseras.

Det har länge talats om att vi snart är illa ute då vi har mycket pensionerade invånare, men för några ungdomar som är beredda att ta hand om helheten. Vi har alltså inte råd att förlora en enda av våra ungdomar i väntan på att hans/hennes arbetsinsats kommer att behövas. Det kan bra hända att vi kommer att behöva flera av dessa arbetslösa ungdomar från andra länder också. Men om de då redan hunnit bli passiverade, så kanske de inte längre klarar av att sköta sin andel utan snarare behöver bli omskötta.

Läroavtalsutbildningen är ett bra sätt att ge våra ungdomar den yrkesskicklighet, som de kommer att behöva för att komma in på arbetsmarknaden. Ett problem har varit, att inte arbetsgivarna varit så ivriga på att ta ansvar för den handledning som denna utbildning kräver speciellt med mycket unga lärlingar. Nu höjs den ersättning som arbetsgivaren får för en läroavtalsutbildning till 800 euro per månad det första året, 500 euro det andra året och 300 euro det tredje året. Dessa höjningar träder endast ikraft för studerande, som hör till ungdomsgarantin. För de övriga får arbetsgivaren fortsättningsvis i medeltal 100 euro per månad. Målet är att ungdomar som just slutat grundskolan nu lättare skall hitta en läroavtalsplats och sedan märka att de verkligen behövs i vårt samhälle.