På mitt livs första turistresa, som 7-åring på Rhodos, såg jag en finsk tant lyfta på sin kjol åt en ung grek och vifta med några sedlar framför hans ansikte. Det kändes pinsamt.

Som 20-åring skrev jag en kolumn om hur obehagligt det kändes att se den finska sexturisten försöka köpa vilken rysk kvinna som helst för några tior (mark på den tiden) i St. Petersburg. Efter den kolumnen har jag med jämna mellanrum fått ilskan anonyma brev av någon. I det första brevet stod det, att jag alldeles tydligt är en kvinna, som inte själv har någon framgång alls med män, och därför moraliserar över andras beteende.

Kanske skribenten hade rätt, för då jag några år senare besökte St. Petersburg på nytt tillsammans med riksdagens miljöutskott, så såg jag några mycket unga söta flickor dansa på gatan och jag gick glatt med och dansade med dem. Efter en stund stod jag där ensam kvar då de alla plockats upp i olika bilar. Då kröp igen den där obehagliga känslan fram. Flickorna var så unga och försvarslösa i den här världen, där de stora ekonomiska skillnaderna gör att några tycker sig ha rätt att utnyttja andras fattigdom.

Det tog några år förrän denna obehagliga verklighet igen kom så nära, att jag inte kunde stänga ögonen för den. Det var på ett internationellt seminarium om fattigdom, där en östeuropeisk journalist tröttnade på våra verklighetsfrämmande diskussioner. Hon steg upp och berättade att hennes lön som journalist inte räckte till efter att hon skilt sig. Därför hade hon inte hittat någon annan utväg, än att sälja sig ibland för att få mat åt sina barn.

Under åren i riksdagen följde jag sexturismen i fotspåren till olika länder i Afrika, Syd-Amerika och Asien. Överallt upprepades den samma situationen; fattigdom, hjälplöshet, rädsla, sjukdomar och förakt.  Min ställning som riksdagsledamot var avgörande för att överhuvudtaget få fram dessa samhällets utstötta individers rättigheter.

Från dessa resor är det så många ögon jag aldrig kan glömma.  Speciellt ser jag framför mig en 14-årig AIDS-sjuk etiopisk flicka, som bodde i en hundkoja. Hennes familj hade inte råd med alla sina barn och de hade lämnat kvar henne som 12-åring på vägen då de reste vidare. Hennes enda sätt att överleva var att följa med olika lastbilschaufförer som gav henne mat, som lön för sex. Det tog inte länge förrän hon fått HIV.  Då jag såg henne lyste hennes ögon av tacksamhet, då en frivillig hjälparbetare tvättade hennes hår.

Nu på sportlovet besökte jag Thailand som turist, och inte som påverkare. Det var en helt annan sida av landet jag såg nu än senast. Jag kände mig inte som den rika turisten som utnyttjar stackars fattiga människor utan snarare blev vi ibland lurade.

Från vårt hotell såg vi utöver ett golf plan och den synen som närmast nu påminde om den vita rika mannens själviskhet var de små thailändska kvinnorna som drog de vita rika männens tunga golfbagar medan männen raskt gick från hål till hål.