Som 12-åringar är våra barn bland de allra aktivaste då det gäller att röra på sig, men som 16-åringar hör de redan till de passivaste. Hur lyckas vårt finländska samhälle passivera våra barn så här effektivt då de blir tonåringar? Ett av våra största misslyckanden inom den förebyggande hälsovården är just detta, att våra 12-16-åringars motionsaktivitet sjunker klart mera än vad som är fallet någon annanstans i hela den västra världen.

Det är allmänt känt, att barns fysiska aktivitet korrelerar både med skolframgång och hur man annars också klarar sig i livet. Grunden för ett hälsosamt liv byggs i vår ungdom och våra små barn börjar alltså mycket lovande, men så händer något mystiskt då barnen blir tonåringar och lämnar lågstadiet bakom sig.

Vi lever i ekonomist knappa tider, så det är verkligen inte lätt att få mera pengar ens för ändamål som alla skulle anse vara viktiga. Därför behöver vi använda all kreativitet och samarbete över alla gränser för att locka våra tonåringar att fortsätta med den livsstil de haft i lågstadieåldern. Tyvärr är de flesta högstadie-, gymnasie- och yrkesskolsgårdarna allt annat än lockande då gäller att röra på sig. På en del gårdar är det egentligen omöjligt att spela t.ex. bollspel p.g.a. att fönsterrutor, bilar mm. kan ta skada av flygande bollar. Lågstadiegårdarna har däremot en längre tid varit på tapeten och med ganska små medel har man fått dem roligare.

Att cykla till skolan är ett bra sätt att få motion, men tyvärr byter många cykeln mot moped eller mopedbil i tonåren. Hur skulle vi kunna få cyklande och gående att vara tufft och trendigt? Min äldre son har nu i ett par år cyklat till skolan året om, men på vintern står hans cykel tyvärr ganska ensam utanför skolan. Fungerande cykelvägar, som är i skick också på vintern är förstås en viktig faktor, men vad annat kan vi göra för att öka vår allas naturliga motion i vardagslivet?

I våra högstadier, yrkesskolor och gymnasier får eleverna ofta vara inne om de vill på rasterna. I en del skolor har man tagit skolans gymnastiksal i bruk på några av rasterna för att ge eleverna möjlighet att röra på sig ordentligt. Enligt vad jag har hört, så har dessa raster varit så populära att de yngsta eleverna kanske inte ens känt att de ryms med. Ur skolans synvinkel kräver dessa aktiva raster mera arbete av lärarna, som måste övervaka att eleverna tar av sig skorna vid gympasalens dörr och att spelandet hålls under kontroll så att det inte urartar sig.

Min dröm är, att alla skolor med tonåringar skulle ha gymnastiksalen öppen en rast alla skoldagar. Då kunde t.ex. i högstadiet sjuorna få en rast i veckan och likaså åttorna och niorna. Två raster kunde alla sedan dela på tillsammans.  Finns det någon möjlighet att möjliggöra detta, utan att göra lärarnas arbetsdag ännu tyngre än vad den är idag?