Den här veckan har jag ovanligt mycket tänkt på mina gamla skol- och studiekamrater.

I början av veckan var det i positiva stämningar då jag deltog på tisdagen i Axels Industri Råds energiseminarium. Själva diskussionen var intensiv och t.o.m. trevlig då ingenjörerna verkligen funderar på vår klimatpolitik. Stilen är litet annorlunda än politikers energisemnarier och jag trivdes bra med nästan bara ingenjörer.

Det som ändå var trevligast, var att träffa både gamla studiekamrater och t.o.m. en gammal skolkamrat, som jag inte sett på över tio år. Då fick jag lust att ordna en klassträff, för att återuppliva gamla minnen.

Nu har behovet av att minnas skoltiderna ökat, då denna förskräckliga händelse i Tusby dominerar all massmedia och alla diskussioner. Då man känner sig så kraftlös inför ett sådant stort behov att göra andra illa, så leder det till frågan om det finns flera olyckliga individer i våra skolor och fanns det redan i min skola då jag var elev? Hur behandlade vi varandra i skolan och hur behandlar eleverna varandra idag i våra skolor? Har de vuxna tid att ta sig an elever som verkar att bli utanför gemenskapen?

Sorgen är nu stor överallt. Om en tid kanske vi klarar av att tänka klarare och ta itu med politiska beslut för att hindra något liknande att ske på nytt. Exempel på möjliga åtgärder då, är att totalförbjuda alla handeldvapen. På samma sätt som Storbritannien gjorde efter skolmassakern i Dunblane år 1996.

Självklart borde vi satsa på skolornas möjligheter att ingripa i mobbning och utfrysning. Också de äldre eleverna behöver aktiva hälsokontroller där speciellt den psykiska välfärden gås igenom. Ingen får lämnas ensam med sitt illamående. Vi behöver alla varandra just nu och alltid...