Vår stolthet här i Finland har varit vår sisu och vår ärlighet. Jag hoppas att jag har fel då jag oroar mig för att vår uppfostran inte längre poängterar ärlighet lika mycket som förr.

Har det blivit viktigare att ”lyckas” än att vara ärlig?

Då barnen t ex tävlar i olika idrottsformer, så har jag märkt en tendens att man uppmuntrar de små till att vinna fastän det skulle innebära att man med flit går mot reglerna. Det är ju sedan domarens uppgift att döma felen. Jag har fått fast mig själv med att säga att våra finlandssvenska barn är för väluppfostrade för att t ex klara sig i kampen om bollen. Tankegången är ungefär den, att om de ska klara sig ute i den hårda kampen som vuxna proffsidrottare, så måste de redan nu lära sig att tåla fula knep och att göra dem själv också.

Jag tror inte att vi kan skilja på den moral vi lär våra barn i hobbysammanhang och den vi lär dem för livet. Min danslärare Una Wiklén hade en stor inverkan på min livssyn, som jag endast är tacksam för. Tränarnas inverkan på våra barns livsåskådning är ofta mycket stor. Vill vi verkligen att de hårda och ”manliga” värderingarna skall tuffa till våra barn?

Jag läste just, att det inom lagsporterna är helt tabu att medge att man är homosexuell. Detta problem gäller inte på samma sätt flickorna och på kultursidan förkommer inte det här problemet nästan alls. Det betyder inte att det inte skulle finnas homosexuella män inom lagsporten, utan de kämpar bara hårt med att inte visa det. Hur länge skall det dröja förrän denna gammalmodiga stil skall ändras också inom idrotten?

Min 13-åring läste just i skolan om barnuppfostran i antikens Sparta och Aten och vi förvånade oss tillsammans över de spartanska mammornas grymhet, då de hellre ville få hem sina barn som döda än som förlorare. Huvudsaken var att de kom hem med sin sköld endera i handen eller liggande på den efter att de stupat. Denna uppfostran eftersträvade extrem sisu men ärlighet värderades inte alls. Håller vår uppfostring på att glida mera mot det spartanska hållet efter 70-talets idealistiska uppfostringstankar? Är vi stoltare över ett ekonomiskt framgångsrikt barn, som kanske gjort några litet oärliga saker nu och då, eller över ett barn som inte lyckats speciellt bra, men som alltid har hög moral? 

Barn känner väldigt bra på sig vad vi uppskattar, fastän vi inte ens skulle säga det högt. Om vi berömmer och uppmuntrar till framgång, men aldrig tackar dem för deras ärlighet, så är det inte svårt att gissa vad det dolda uppfostringsbudskapet blir.

Speciellt varje gång då vi reagerar på våra barns misslyckanden och svåra stunder ger vi ett starkt budskap, som kommer att finnas inuti dem, som deras inre röst, då de som vuxna möter motgångar. Vad vill du att ditt barns inre röst ska säga då han/hon känner sig misslyckad som vuxen?