Nu går debatten igen het om att samhället borde snurra för fullt hela tiden. Med Katainen i spetsen kräver man söndagsöppet i alla butiker. Han t.o.m. lyckas påstå att maten kunde bli billigare om vi liberaliserade öppethållningstiderna. Jag har svårt att förstå hans logik, då försäljarna ju får helgdagstillägg då de arbetar på söndagar. Han tänker säkert att dessa borde slopas, då söndagar blir likadana vardagar som t.ex. tisdagar.

Maten lär nog ändå inte bli billigare fastän vi skulle shoppa hela tiden, för vilken företagare vill minska på sin vinst om man inte blir tvungen till det. Fri öppethållning har i varje fall inte i Sverige lätt till större konkurrens på marknaden.

I Danmark lär man ha ett system, som kanske är litet klarare än vårt. Där får butikerna hålla öppet den första söndagen varje månad. Denna regel verkar att vara lättare att komma ihåg än våra sommar och jul öppethållningsdagar. Så om man vill ha någon ändring så är kanske Danmark ett bättre land att snägla på än Sverige.

Denna samma debatt fördes år 1997 då vi gröna kämpade hårt som regeringsparti för att söndagarna skulle få hålla sin specialstatus. Så här skrev jag i december då:


Frihet att stressa också på söndagar


Sista dagen i riksdagen före julen. En skolkör sjunger om fridfullhet, kärlek och familjens samhörighet. Kontrasten blir så stor till allt det som skett i riksdagen kring beslutet om söndagsöppet, att tårarna börjar rinna, fastän jag försöker skärpa mig. Jag tittar mig omkring på mina kolleger och ser att också andra torkar sig i ögonvrån.
Hela debatten kring söndagsöppet passade perfekt in i den kontrasten, som julförberedelserna alltid innebär. Å ena sidan vill vi tillbringa så mycket tid som möjligt lugnt tillsammans med familjen, men å andra sidan måste vi springa i varuhus för att köpa gåvor. Jag tror att de flesta uppskattar högre den familjenära sidan än den komersiella sidan av julen. Så gör i varje fall jag. I fråga om söndagsöppet är det samma värderingar som påverkar mitt beslut att motsätta mig "friheten" att få stressa också på söndagar.

***

Varför vill man nu då så gärna "liberalisera" öppethållningstiderna. Vem har nytta av denna symbol för frihet. Största nyttan får de stora varuhusen och firmor som Kesko, för de vinner i konkurrensen mot de mindre affärerna. Om jag skulle äga aktier i dessa företag skulle jag säkert gnida händerna av förtjusning vid tanke på de kommande vinsterna.
Också medierna som delar på reklammarkorna skulle vara glada över stora annonser i söndagstidningarna, som har dyrare millimeterpris. En grupp som lyftes fram i riksdagsdebatten, var de rika som inte har tid att konsumera upp alla sina pengar på vardagarna. De måste ges möjlighet att sätta sina pengar i omlopp.
Den grupp jag känner bäst, som skulle dra nytta av söndagsöppet, är studerande som vill extraknäcka som söndagskassor. Men studietiden är ändå oftast övergående, och då mina studiekompisar överväger glädjen av några flera "stumparbeteskeikkor" och att hela livet kunna ha en ledig dag i veckan då hela familjen kan vara tillsammans, så är beslutet kanske ändå inte så självklart.

***

Vem är då förlorarna om detta beslut går igenom? Till förlorarna hör den traditionella försäljaryrkeskåren, småföretagarna, de som är beroende av att ha en närbutik och de människor som prioriterar människoförhållanden framför pengar .
 "Friheten" att hålla öppet också på söndagar, är ingen frihet utan tvång för småföretagarna om de stora affärerna får hålla  öppet. Redan nu lever många små butiker på konkursens brant. Ännu en extra fördel för de stora varuhusen och dessa små blir tvungna att stänga.
Jag är dotter till en ensamförsörjande mor, som arbetade ensam i sin lilla klädaffär. Hon kunde aldrig vara ledig då t ex Stockman höll öppet, för då förlorade hon kunder. Därför arbetade mamma nästan alltid förutom söndagarna, då hon tvingades att vara ledig. Jag har tillbringat en stor del av min barndom i mammas butiks bakrerum. Det  var inget större fel på att leva så, men söndagarna var ändå ljuvliga, då mamma och jag kunde göra något roligt tillsammans. Om det skulle ha varit fritt fram att sälja kläder också på söndagar, så skulle min mamma med stor säkerhet ha bränt slut sig mycket snabbt.

***

Vi skall inte heller tro att denna frihet att stressa också på söndagar endast kommer att gälla försäljare och privatföretagare. En självklar följd är att daghemmen måste vara öppna alla dagar, och redan nu talar många öppet om att hela samhället borde köra för fullt hela tiden; posten, bankerna, kontoren och de kommunala tjänsterna. När skall vi sedan kunna vara tillsammans med familjen?
Mitt beslut att rösta emot söndagsöppet berodde långt på att jag vill ha en dag i veckan som helgas åt samvaro med nära och kära, utan stress och plikter. Jag vill inte understöda bilmarketernas säger över närbutikerna. Vidare påverkade min stora oro för alla småföretagares fysiska och psykiska välfärd. Dessutom tycker jag att det är skönt med en dag då stadens centrum är relativt rent från avgas.
Dessa mina värderingar ändras inte lätt. När jag efter jullovet skall trycka på röstningsknappen så får jag inte längre göra mitt avgörande utgående från dessa mina värderingar. Vår statsminister tvingar mig att istället avgöra om gröna skall få vara med i regeringen eller inte. Den här situationen känns obehaglig. 

Då jag frågade enskilda riksdagsmän i kafeterian vad den nya lagen skulle föra med sig för positivt för barnen och familjerna, så fick jag till svar att vi nu besluter om en ny söndagsunderhållning för familjerna. Mamma, pappa och barnen går på uppköp tillsammans, barnen får gå i bollhavet och sedan äter man hamburgare tillsammans.
Min erfarenhet av att gå med barn i varuhus är inte speciellt idyllisk. De minsta barnen vill inte sitta stilla i köpkärran, utan de vill ner och springa. De äldre barnen drar oss änn hit änn dit. De vill ha jacky makupala, nyaste barbin, en tuff monsterfigur och alla sorters karameller. Redan att gå med ett litet barn på juluppköp i ett proppfullt varuhus var allt annat än underhållning, i varje fall familjeunderhållning.
Arbetsnarkomani är en mycket vanlig sjukdom i Finland och speciellt typisk för riksdagsmän, som tror att de hela tiden måste synas och höras. Därför är det bra att också vi stannar upp och minns vad som är det aldra viktigaste i livet. För om vi inte minns det blir vi snabbt tomma skal som går på utan att veta varför, och då är vi farliga både för oss själva och våra närmaste, men också för hela landet som påverkas av våra beslut.