Att politiker talar varmt för barnen, miljön och jämlikhet, men i verkligheten använder sina påverkningsmöjligheter för att driva t ex vissa storföretags intressen är inte någon nyhet. Dessa beslutsfattare blir förhoppningsvis hela tiden färre då valfinansieringen öppnas mer och mer. Dessutom kan man lättare än förr sprida beslutsfattarnas röstningsbeteenden mm i den sociala median.

Under senaste år har jag stött på ett nytt fenomen gällande röstarnas konsumentskydd, som egentligen är lika fel, men som jag personligen ändå gillar. Det finns kandidater, som bygger upp en hård och kall image, fastän deras värderingar inte egentligen alls är så hårda. Tydligen finns det alltså tyvärr en beställning på hårda värderingar där ute. Nu är frågan vart dessa röster kommer att kanaliseras, eller finns det ännu en möjlighet att ”omvända” dem till mera liberala och empatiska?

Samlingspartiets unga har en längre tid profilerat sig som obehagligt hårda och kalla. Hittills har jag tänkt att det bara handlar om ett sätt att få uppmärksamhet på. Nu börjar jag på riktigt bli orolig för hur morgondagens ledare kommer att tänka. I en demokrati bestämmer majoriteten och dess värderingar förändras med tiden. Om den hårda kampen om framgång bara ökar, så minskar förmågan till empati. Jag hoppas att dessa unga samlingspartister med åren inser att ett någorlunda jämlikt samhälle är det bästa för oss alla. Den lyxen att våra barn får gå ensamma till skolan eller kan leka fritt ute är mera än guld värd.

Från mina studier i statskunskap minns jag en tanke om att man borde planera samhället så, att man inte visste till en hurdan individ man själv kommer att födas. Då skulle maximal rättvisa uppnås. Det är som att man vid ett arvskifte skulle dela allt i ungefär lika stora högar och sedan lotta ut vem som får vad. Samma sak kan också kallas empati. En beslutsfattare borde kunna leva sig in i hur det känns för någon som är mycket sämre lottad än han.

Som beslutsfattare har vi mycket olika slags krav och förväntningar från våra röstare. En man, som nu är i en mycket hög politisk position, frågade för ett antal år sedan, om jag förstått hur lätt jag har det då mina röstare vill rädda världen. Han sade att hans röstare är mycket mera egoistiska och bara kräver fördelar åt sig själv utan att se på helheten. Hans ord öppnade mina ögon på ett nytt sett. Det enda sättet att ändra långvarigt på vårt samhälle är att öka allas insikt om att vi sitter i samma båt och att den stjälper om vi inte kan samsas.

Den allmänna opinionen är alltså viktig. Så fastän det skulle vara mycket skönare att bara diskutera med våra själsfränder, så måste vi ta upp argumentationen där ute bland de kalla vindarna. Vi ska inte argumentera för att vinna eller för att få röster, utan för att väcka förståelse för dem som inte själva kan eller vågar argumentera.