<?xml:namespace prefix = o ns = "urn:schemas-microsoft-com:office:office" />

Den här kolumnen utkom idag i Vihreä Lanka:

 

Då vi lämnade -80 talet bakom oss och inledde 90-talet kände jag mig ganska alternativ då jag cyklade året runt och använde cykelhjälm. Ingen brydde sig då om att ploga eller sanda cykelvägarna på vintern. Många tittade undrande på mig då jag envist cyklade i snöslasket. Om jag någon gång glömde cykelhjälmen hemma, så ropade alkisarna åt mig: "Var är hjälmen?".

 

Idag stirrar ingen. Ingen ens märker mig då jag cyklar till tåget i min fina gröna hjälm. Idag är cykelvägarna fulla med vintercyklister. Nu är jag helt normal, ja helt vanlig.

 

Då jag i mitten av 90-talet första gången hörde om jordvärmepumpar av Satu Hassi och försökte ta reda på mera om dem kände jag mig väldigt alternativ. Redan i början av 2000-talet var jag inte alls alternativ längre då vi skaffade vår efterlängtade jordvärmepump. Nu är det mycket mera normalt än alternativt att villa ha en jordvärmepump.

Min nya dröm är en solpanel på taket och en vindmölla på gården. Jag vet inte ens om det är alternativt längre. Kanske tiden har kört förbi mig och jag är nu helt klart mera vanlig än alternativ.

 

Då jag första gången gick på gatan och delade ut grön propaganda som 18-åring fick jag höra de mest lustiga fördomar om oss gröna. Nu som 37-åring möter jag förvånansvärt litet fördomar. Tvärtom är de flesta väldigt positivt inställda. Vi är inte längre en så alternativ rörelse att majoriteten skulle ha svårt att smälta oss. Tvärtom är vi helt normala och trovärdiga.

 

Ibland funderar jag på hur mycket det är hela befolkningen som ändrats och blivit grönare eller är det vi som blivit tamare? Just nu tror jag mera på att det är hela befolkningen som sakta men säkert kommer fast oss, för jag har inte i varje fall märkbart ändrat på mina värderingar under dessa cirka 20 år.

I min första egna handgjorda valreklam från år 1991 stod det: bättre cykelvägar, mera spårtrafik, mera tid för varandra, ett rent hav, mindre skolklasser... Känns det bekant? Har något ändrats?

 

För första gången sedan tågspåren byggdes ut i Finland satsar nu regeringen mera pengar på spårtrafiksinvesteringar än på vägbyggen. Något håller alldeles tydligt på att hända. Vi är inte ensamma. Men hur länge håller den här trenden i sig?

Det är vår uppgift att se till att denna förändring som nu sker i samhället inte blir en kortvarig trend, utan en klar förändring mot ett hållbarare samhälle som vi stolt kan visa upp för våra barnbarn. Om inte klimatförändringen då redan gått så långt att vi inte längre kan vara stolta över något.